Chockerande restaurangbesök

Några av de många restaurangbesök jag gjort har för alltid etsats sig fast i minnet antingen p.g.a. en överdådig service och en A la Carte meny tillsynes ämnad för en gourmet eller en urusel service och en föga upphetsande meny (följs många gånger åt). Där emellan finns det då ett antal restaurang-besök som jag helt enkelt har förträngt. Här nedan följer dock ett axplock av minnesvärda restaurangbesök då min mage var i skriande behov av uppmärksamhet. En effektiv kypare kan vara en sällsynt varelse att få tag i så det gäller att hålla fast honom när man en gång lyckats. Både när det gäller beställningen och möjligen än värre… när man skall betala!

​

​

Det var i början på 80-talet och jag befann mig på säljresa i Jakarta i Indonesien. En av mina chefer hade helt omotiverat fått för sig att jag kunde sälja komplicerad nivåmätutrustning till fartyg som skulle beställas där. Ett råd jag fick före resan var att bjuda ut inköparna på en bättre restaurang och i övrigt göra en proffsig presentation då de var svårflörtade.

 

Efter avslutad presentation bjöd jag så ut inköparen. Det var en äldre rutinerad herre som framför sig såg en ung vit oerfaren säljare som självsäkert viftade med sitt kreditkort. Men han skulle ge mig en läxa! Han frågade lågmält om han fick ta med sig några av sina medarbetare och jag svarade med ett leende ”Javisst, hur många du vill!”. När vi så träffades på ett av Jakartas bättre matställe fick jag en smärre chock! Han kom dragande med hela sin avdelning och tillsammans med mina två lokala agenter blev vi nära 20 stycken!! Inte nog med det… efter avslutad måltid och fagert tacktal kom där två servitriser med fyra kassar hämtmat till hans familj därhemma. Hans ”I hope ok for you?” besvarades med en nick och ett ansträngt leende från min sida. Notan blev enorm! Efter hemkomst gick jag så och väntade på en reaktion från min chef eller ekonomiavdelningen men inget hände märkligt nog. Vi fick aldrig någon order från Indonesien. Vi var för dyra!!

​

I Polen i början på -80 talet var det politiskt oroligt och ont om mat och dagligvaror. Soldater patrullerade runt på gatorna med laddade K-pistar och läget var minst sagt spänt. Varvselektrikern Lech Walesa hade så smått börjat utmana den Polska regeringen med fackförening Solidaritet som fick fler och fler anhängare. Jag och en kollega var skickade att försöka sälja utrustning till varvet i Gdansk och valde att äta på hotellets restaurang den första kvällen. Man kan säga att vi satt på första parkett som åskådare till vad som skulle bli början till upplösningen av kommunismen i Östeuropa. Vi fick varsin jättemeny men vad man än valde så var det slut. Vi blev så anvisade till sista sidan och hittade längst en bit kött med sallad som vi beställde av en snobbig och nonchalant kypare.

​

   Bilden En sten i salladen?

Restaurangen var nära nog helt tom på folk. Halvvägs genom måltiden får jag via salladen en rejäl stenbit i munnen och påkallar kyparens uppmärksamhet. Efter en stund drog han sig mycket sävligt mot vårt bord. "Nu skall den djäkeln få" viskade jag till min kollega samtidigt som jag drog på mig min värsta missnöjesmin. "What is this?" frågade jag honom med skärpa i rösten och släppte samtidigt stenen på tallriken med ett klingande ljud. Kyparen böjde sig lätt fram och sa högdraget "That is a stone… Sir" varefter han nonchalant vände ryggen mot mig och gick bort till ett annat bord och började justera servetterna. Jag satt kvar och kände mig totalt avsnoppad och liknade mest en fågelholk i ansiktet! Historien lär fortfarande berättas på min forna arbetsplats…

​

Myrsoppa! Jag jobbade på ett elektronikföretag med marin anknytning i början på 80-talet. Tillsammans med en tekniker och en lokal agent skulle jag besöka Galati i Rumänien för att försöka sälja vårt system till deras inköpsorganisation. Utrustningen var tänkt för deras skeppsvarv i Constanta vid Svarta Havet. Vi flög till Bukarest och körde sedan hyrbil till Galati nära ryska gränsen. Vi körde på Europas absolut sämsta vägar i över 20 mil och det var ren tur att vi klarade resan utan större missöden. President Ceausescu blev avrättad under flyktförsök först 1989 och under vårt besök var vi vittne till denna diktators fullständigt horribla idoldyrkan på TV, radio och på jätteaffischer överallt.  Alltmedan landet drogs ner i fattigdom och elände levde diktatorn och hans familj ett liv i ofantlig lyx. Alla förtroendeposter i landet innehades dessutom av Ceausescus släktingar.

​

Då allt kött och annan livsmedel av någorlunda kvalitet exporterades för att minska utlandsskulden var invånarna hänvisade till inälvsmat och sekunda livsmedel över lag. Vi insåg snart att resan inte skulle bli någon kulinarisk höjdpunkt och beställde hotellets vegetariska soppa för säkerhets skull. Då soppan nästan var uppäten upptäcker en av mina medresenärer att de små svarta prickarna i soppan som knastrade så gott mellan tänderna inte var krydda utan myror!! Upptäckaren var en känslig natur och han försvann omgående till toaletten. Vi åt inte upp och kände dåligt samvete över det eftersom det till bordet kom en liten zigenarflicka med en baby i famnen och tiggde mat. Kyparen körde bryskt iväg henne men hon kom tillbaka varje  gång han vände ryggen till. Vi smusslade lite bröd till henne innan vi gick.

​

Efter nästkommande dags förhandlingar bjöd vi ut fyra inköpare på middag. Mina kollegor bedyrade påpassligt och utan att tveka att de båda var vegetarianer. För att inte förnärma våra gäster och om möjligt få ett bättre läge vad gällde en eventuell order accepterade jag utvalda specialiteter ur menyn. Inälvsmat för hela slanten blev det förståss!! Jag åt lever, tunga, komage, hjärta, njure, grisfötter plus något jag med tiden har förträngt. Allt rikligt nersköljt med vodka och rött vin ur vanliga dricksglas. Annat drickbart fanns inte att få enligt uppgift. Väl återkommen till hotellet hann jag knappt lägga mig ner förrän jag fick rusa till toaletten. Jag var fruktansvärt dålig och mitt ulkande höll övriga hotellgäster vakna en stor del av natten. Ordern till de två fartyg som skulle byggas gick dessutom till en konkurrent!

​

Jag var på utbildning och konferens i Blekinge i början på -90 talet. Vi var ett gäng på en 10-12 st konferensdeltagare som gärna pratade på raster och vid måltiderna. Vi hade lärt känna varandra ganska väl och en kväll var vi på extra gott humör efter en god middag med en del rött franskt vin. Kyparen kom till bordet och frågade artigt om maten hade smakat bra… Då svarade jag "Det var fantastiskt gott. Ja, så gott att om kocken varit en kvinna hade jag gått ut i köket och friat till henne på mina bara knän." Ett brett leende syntes i hans ansikte och han svarade "Du behöver inte gå ut i köket. Jag skall säga till Marianne, vår kock, att komma ut i restaurangen så kan du fria här!" Allmänt jubel utbröt och jag blev ivrigt påhejad av hela bordet. Frieriet rann dock ut i sanden då det visade sig att den kvinnliga kocken var lika feg som jag och med kyparen som budbärare tog vi ett raskt beslut att inte ens förlova oss. Kvinnliga kockar är förvisso mer vanliga idag!

​

Ett restaurangbesök i Barcelona slutade med att jag, min äldsta dotter samt min blivande svärson fick gratis dessert. Det var en vida berömd restaurang och 1 timme före öppningstid var där en väldigt lång kö rakt ut på ett torg. Gycklare och spelmän gjorde vad de kunde för att vi turister skulle lätta på börsen under vår långa väntan. Väl inne i restaurangen fick vi ett bord nära en förfärligt gnisslande dörr som öppnades stup i ett av de stressade kyparna. Det lät som om man plågade livet ur en katt men flera påpekanden från omgivande bord förblev verkningslösa. När vi ätit färdigt vår huvudrätt kallade jag på kyparen för att beställa dessert. Jag avrundade beställningen med… "but only under condition that we will get some oil!" En lätt förvirring spreds I hans ansikte "Oil??" undrade han. "Yes… for the door!" svarade jag samtidigt som dörren påpassligt åter gnisslade gällt. Det blev inledningen till åtskilliga ursäkter från kyparens sida som slutade med vi slapp att betala för desserten. Detta till påtaglig irritation för våra tyska bordsgrannar som kverulerade högljut inför kyparen att de minsann också fått lida för gnisslet. Detta tog han dock inte tog någon som helst notis om och förklarade att vi ju satt närmare dörren! Efter den incidenten håller jag på FC Barcelona i alla lägen!

​

Efter att ha liftat runt i Sverige kom vi till Göteborg både frusna och hungriga. Jag och en kompis hade liftat uppemot 100 mil under tre veckor. I brist på kontanter övernattade vi där vi fann ly och lä d.v.s. i ödehus, i trappuppgångar, i höhässjor och under mjölkbord. Vi var 16 år och dödstuffa (som vi  kände det). Vi hade hjälpt en bonde strax utanför Göteborg och hade för omväxlings skull lite kontanter. Vi bestämde oss för att äta på en bättre restaurang som omväxling och gick in och beställde dyr mat på ett större Motell. Maten smakade dock inte särskilt gott och jag kommer ihåg att potatisen var sega på ytan och mörka inuti. En kvinnlig reseguide som stod i närheten och samtalade med en uniformsklädd kille hörde när vi satt och kverulerade inför varandra. Hon frågade oss hur maten smakade och det talade vi om för henne. Vi hade inte ätit på länge och var hungriga men kunde likväl inte äta upp. Efter en kort överläggning mellan de två kom de överens om att köra till nästa matställe.Vi följde dem med blicken och såg när de hoppade in i en turistbuss och körde iväg. Men vi var inte de ända som såg det för plötsligt hörde vi kyparens irriterade röst bakom oss "Nu när ni ätit färdigt så kan ni ta era pinaler och dra åt helsicke. Ni har just kostat mig ett 25-tal kunder!" Vi var inte så tuffa att vi kunde ta en sådan konfrontation utan samlade ihop våra grejor i all hast och drog vidare. När vi kom ut snackade vi desto mer och blev snabbt överens om att serverade de så dålig mat fick de skylla sig själv. Men vi tittade oss för säkerhets skull över axeln när vi skyndade ut på vägen igen!

​

Följande lilla sedelärande historia inträffade mitt i Stilla Havet ombord på M/S Columbialand. Fartyget ägdes av Broström Rederi AB och jag var som 20-åring mönstrad som maskinelev (1968). Vi gick lastade med fosfat från Marocko till Japan samt sågat virke från British Columbia till ett antal hamnar på U.S.A’s ostkust. Jag var ombord i över 1 år utan att anlöpa svensk hamn. Manskapet hade ett gemensamt kylskåp där vi ställde in ölflaskor för avkylning. Eftersom drycken var guld värd såg man till att placera dem på lämplig plats i kylskåpet med en liten klisterlapp med angivandet av den rättmäktige ägaren. Efter ett tag märkte flera av oss att någon tullade (stal) flaskor. Det försvann inte så mycket men det blev till 2-3 flaskor om dagen. Hur vi än bar oss åt kunde vi inte avslöja tjuven och några av oss drabbade beslöt att diskutera saken i ett möte hos Båtsman. Efter mycket diskuterande utan resultat sa Svarvaren: ” Jag tror jag vet hur vi skall få stopp på tjuveriet. Ge mig två dagar och problemet är ur världen”. Han ville absolut inta tala om hur han skulle gå till väga utan satt och smålog hemlighetsfullt. Det gick en dag sedan en dag till och sedan förbluffande nog så upphörde stölderna plötsligt för gott. Vi var efter Svarvaren då vi var nyfikna på hur han lyckats och efter några dagar kunde han inte hålla sig längre. Det blev till ett nytt möte hos Båtsman och då berättade han inte utan en viss stolthet följande: ” Jo… jag lirkade försiktigt av kapsylen på ett par av mina flaskor, drack upp ölen … och sen pinkade jag flaskorna fulla och satte försiktigt tillbaka kapsylen igen!” Det blev stort jubel och Svarvaren blev prisad för sin klokhet även om tjuven aldrig själv blev avslöjad.

​

​