Välkommen

Du befinner dig på Tommy Persson's Hemsida
  www.tommystexter.se och jag hoppas du får en
  angenäm och intressant läsning

© Gäller för alla texter.

Sök på hemsidan:

 

KONTAKT/SYNPUNKTER  HEM   KÅSERIER  OM TOMMY   PERSONLIGT   JAKT/FISKE

 

 

Välkommen

Du befinner dig på Tommy Persson's Hemsida www.tommystexter.se och jag hoppas du får en angenäm och intressant läsning

© Gäller för alla texter.

Sök på hemsidan:

 

 

  

 

Välkommen

Du befinner dig på Tommy Persson's Hemsida www.tommystexter.se och jag hoppas du får en angenäm och intressant läsning

© Gäller för alla texter.

Sök på hemsidan:

 

 

  

Landskrona på 50-talet

Kåserier nr 1-9 som handlar om min uppväxt i 50-talets Landskrona. Se även under

Personligt som också beskriver de centrala delarna av Landskrona...


KÅSERI 1

Ludan

Vi bodde tämligen omodernt utan varmt vatten och med toa på gården där också tvättstugan fanns. På gården stod tidningsgubbens luda parkerad. En sliten blåmålad kiosk på hjul som varje lördag och söndag rullades ut genom porten, jäms med Järnvägsgatan och bort till Teatern där den strategiskt placerades. Eftersom vår gård hade stora och ojämna kullerstenar var det ett fasligt slit för tidningsgubben att dra iväg med ludan. Den hade två hjul och ett stort böjt handtag framtill där han kröp in och drog och slet för att få ludan att röra sig. Väl på plats sålde han där olika tidningar som han tidigt på morgonen hade hämtat någonstans. Ludan luktade gott av inpyrd tobak, snus och trycksvärta. Tidningsgubben var den fulaste människa vi ungar någonsin hade sett. Vi fick inte TV förrän 1957 och den sparsamma sändningen de första åren visades man inte skräckfilm eller annat vi kunde jämföra med. En av mina kompisar hävdade dock att han, när han besökt sin morfar på landet, hade sett en bild av "en lia räli varelse" bland några gamla tidningar på utedasset.

Det var svårt att se hur gammal gubben var eftersom han var så ful men någon uppskattade hans ålder till minst 50 år. En hisnande ålder för ett gäng småpågar. Han var kort och något kutryggig med långa slängande armar. Han hade ett par enormt grova händer, illa åtgångna och slitna efter många års hårt arbete. Klädseln bestod alltid av en tunnsliten "bonnaskjorta", trasig grov kavaj och ett par vida byxor med en lång reva i. Sommar som vinter gick han klädd på samma sätt. Det var dock ansiktet som drog blickarna till sig. Håret var grått och stod jämnt på ända. Ögonbrynen var buskiga och likaledes gråa. Näsan hade ett slags veck på mitten och näsborrarna pekade snett uppåt. Det ryktades att han hade varit i ett våldsamt slagsmål i sin ungdom och då fått mycket stryk. Ögonen var dock det värsta. Han tittade snett uppåt med vänster öga och snett neråt med höger öga. Vi förstod aldrig hur han kunde ta sig igenom porten med ludan "so grymt ballögd" som han var. Vänster öga rann hela tiden på honom och det påstods att ett öga var gjort av porslin. Vi höll oss på behörigt avstånd när han kom in för att hämta ludan men vi kisade lite och försökt komma underfund med vilket öga som var av porslin. Osäkra på om han stirrade på oss eller på tvättstugetaket gjorde att vi aldrig vågade titta för länge. Det var helt enkelt för ruskigt. Min kompis lillebror, som för övrigt inte hade mycket mellan öronen, var livrädd och svor på att bägge ögonen var av porslin. Ibland kom han svullen och rödbrusig av sprit något senare på morgonen för att hämta sin luda. Då hade han som regel en inte fullt lika ful gubbe med sig till hjälp. Tillsammans lyckades de under ständiga svordomar baxa ut ludan genom porten.

En morgon kom han på det där sättet utan kompis och slet som ett djur för att få fart på ludan. Efter ett tag gav han upp och frågade oss slynglar om vi ville tjäna 10 öre på att "putta litt po ludan så älendet kom po plass". Det var första gången han tilltalade oss. Eftersom 10-öre var mycket pengar övervann vi vår rädsla och puttade på efter bästa förmåga. Efter att ludan kommit på plats fick vi vår överenskomna ersättning som snabbt omsattes till ett-öres godis. Oftare och oftare fick vi sedan hjälpa till att putta ludan på plats. Gubben till och med skämtade med oss ibland och jag tror att han tyckte om att få lite sällskap av oss. Även om vi alltid hade respekt för honom var vi inte längre rädda. Men titta honom direkt i ögonen det vågade vi aldrig.


KÅSERI 2

Pissoaren


På den tiden strömmade danskarna över sundet för att köpa billigt kaffe, nötter och annat. De var ett glatt släkte som gärna "to sej en lille en" väl nersköljd med "dansk bajer" på resan över till Sverige med Vikingbåtarna. Danskarna och även det lokala A-lagets ständiga vinprovare blev naturligtvis "pissenödiga" efter sitt strosande runt i centrala Landskrona. Då det inte alltid fanns en allmän toalett när behovet blev akut smet de in i närmsta port för att bakom dörren lätta på trycket. Det hände att vi ungar lekte innanför porten då den nödige gläntade på dörren med ett glasartat sökande i blicken. Många gick igen när de fick syn på oss emedan andra sluddrigt frågade efter "pissekuren". I början pekade vi var de skulle gå och fortsatte sedan med våra lekar. När gubbarna efter uträttat behov kom tillbaka hände det att de ibland slängde till oss en 5-öring som tack för hjälpen. Den 5-öringen blev inte gammal! Vi kubbade snabbt ner till den lokala handlaren och köpte "ett-öres godis for hejla pengen". Något annat hade varit helt otänkbart!

Dörren till pissoaren var lite sned och hade en tendens att öppna sig själv. För att dölja vad som gömde sig bakom dörren och i viss mån försöka "holla pissalugten väck" satte gårdskarlen en regel på utsidan. Jag vet inte vem som kom på iden skanna0001.jpgförst men vi blev alla eld och lågor! Nästa gång en nödig gubbe kom in på vår gård skulle vi låsa in honom på pissoaren. Vi resonerade som så att den ofrivilliga inlåsning bara skulle bli en kort stund då regeln var klen och inte torde vara svår att få upp. Sagt och gjort! Följande pissoargäster blev vederbörligen anvisade till rätt ställe varefter vi påpassligt slog till regeln. Därefter satte vi oss i säkerhet på taket till tvättstugan som låg på andra sidan gården. Vi hade baxat upp ett par tomlådor som vi för säkerhets skull kröp ner bakom när gästen efter visst besvär och många svordomar tagit sig ut. Allt gick bra och det blev en stor sport för oss slynglar att låsa in "so monga fyllegubba' vi kunne". Säg dock den glädje som varar. Efter åtskild omild behandling blev regeln naturligtvis sliten. Gårdskarlen fann för gott att byta ut den mot en ny och kraftigare typ. Naturligtvis var han helt ovetandes om våra äventyr.

Detta tänkte vi inte på när nästa gäst hade lockats in i fällan. Det var jag som slog över regeln men denna gång upp fattade gubben vad som hände. Han började bulta på dörren och vråla hotfullt långt innan jag nådde upp på taket till tvättstugan. Det stod snart klart för oss att det här var en riktig tuffing. Värst av allt var att han genom den lilla sprickan i dörren hade sett mig närmast flyga upp på taket och gömma mig bakom lådan. Han bankade och slog våldsamt på dörren samtidigt som han vrålade ut sin ilska med hotfulla beskrivningar om vad han skulle göra med oss när han kom ut. Förvånansvärt nog höll både dörren och regeln för hans våldsamma attacker. Det var med hjärtat i halsgropen vi slutligen med raketfart for ner från taket och sprang ut genom porten. Vi gömde oss i en närliggande park i flera timmar innan vi smög oss hem för att kolla läget. Gubben hade uppenbarligen blivit utsläppt och allt var lugnt. Ångerfulla gick vi sedan en tid och väntade på att få det oundvikliga straffet men inget hände och vi återgick till lugnare lekar.


KÅSERI 3

Vinterlekar

På vintrarna fanns det mängder med aktiviteter. Förutom fiske och snöbollskrig så åkte vi skridskor bland vallgravarna runt slottet. Jag glömmer aldrig när vi en gång spelade ishockey och jag "döllade" med båda fötterna. Kom man för nära vattenintaget till kanalen så var isen svag och det var lätt att plumsa i. Fötterna blev helt doppade i vatten och det var 10 grader minus. Men här gällde det att inte visa sig vek. Det stod ett gäng tjejer uppe på vallen som fnissande kommenterade allt som hände på isen. Jag bet således ihop men när matchen var slut och det var tid att ta av sig "spisarören" visade det sig att både de och kängorna var som stora isklumpar. Det var stort omöjligt att ta av dem och det jag inte märkt tidigare i matchens hetta var att det gjorde ont. Fruktansvärt ont! Eftersom våra fnittrande åskådare hade valt att söka nya jaktmarker vare det fritt fram för förtvivlan och gråt. Stöd på två kompisar lotsades jag hem men det tog en timme mot normalt en kvart.

En av kompisarna, som var en välartad och förståndig påg, hade läst i en bok om eskimåer som helt sonika placerade sina frusna fötter under hustruns tröja. Det var ända chansen man hade för att rädda frusna fötter uppe vid Nordpolen visste han att berätta. Diskussion följde om vem som kunde tänkas vara så intresserad av mig och mina fötters välbefinnande att hon kunde ställa upp på ett sådant arrangemang. Det bedömdes dock vara nästan uteslutet att finna en sådan självuppoffrande tjej och att det nog var bäst för fotens tillfrisknande om den kom under moderns omsorg. Jag blev aldrig någon duktig skridskoåkare utan nöjde mig med att vara en medelmåtta. Teaterparken var vår park. Den låg närmast Järnvägsgatan och tätt intill Flickskolan. Vi kände till varenda sten, buske och bänk i hela parken. Vi var kungar på erövrad mark och om andra ungar vi inte gillade kom dit så plockade vi fram slangbellorna ur bakfickan. Om det var vinter var det upplagt för snöbollskrig och vi byggde omsorgsfullt fort och andra försvarsanläggningar. Om striden visade sig bli ojämn löste vi det på ungars vis dvs motståndarna fick tillfälligtvis låna en "krigare". Det blev rättvisats så! I parken fanns också gungor, karusell och en rutschkana. Den sistnämnda orsakade en hel del blessyrer då vi pågar naturligtvis tävlade om vem som kunde åka ner "po strumpesock". Slangbellorna var omsorgsfullt tillverkade av grenklykor från buskar och träd i parken och som "skott" använde vi elkabel som vi hittade på byggen runt om i Landskrona. Ett annat populärt vapen var ärtrören som kunde vara nog så effektiva på barbenta varelser av motsatta könet.



KÅSERI 4

Fiske


Vi ungar älskade att fiska. Så fort vi hade chans till det for vi ut med våra fiskegrejor till hamnen eller de många kanalerna. I hamnen fiskade vi efter krabbor, ulk, torsk, plattfisk och allehanda småfisk som spigg och tångräkor. Vi använde fiskekrok, håv och tvättklämma med ett snöre fastsatt (i den nöp vi fast en bit fiskkött för att locka krabborna). Det kunde också hända att vi hade tur och fångade en ål. Våra föräldrar var måttligt förtjusta när vi i slutet på en lyckad fiskedag kom hemdragande med diverse föda från havet. Mycket av fångsten var svår att artbestämma och luktade inte för gott efter en sommarhet dag på bryggan. Det mest spännande fisket bedrevs emellertid i kanalerna, företrädesvis runt slottet eller Citadellparken. Där var det möjligt att förutom mört också få abborre och en och annan ål. Det var dessutom förbjudet enligt lag och det sporrade oss naturligtvis. För att upprätthålla ordningen i parkerna samt se efter tjuvfisket i kanalerna fanns det en Parkvakt utsedd och bemyndigad av Landskrona Stad. Denna parkvakt, bland oss kallad "Parkan", förde en ojämn kamp mot oss tjuvfiskande småglin. Eftersom han var liten till växten och föga snabb i benen utgjorde han aldrig ett direkt hot.

skanna0001-2.jpg

Efter en tid bytte man dock ut honom mot en större och betydligt spänstigare parkvakt. Vi pågar fick sannerligen mycket att beakta när vi skulle tjuvfiska. Det gick ideligen rykten om hans framgångar och målande beskrivningar florerade om vad han gjorde med de han fick tag i. Vi blev försiktigare och träffade heller inte på den nya "Parkan" förrän senare den sommaren. Vi hade planerat en fisketur i vallgravarna vid slottet och letade fram vår fiskeutrustning. Den var inte så mycket att skryta med och bestod av hopsamlade prylar som vi hittat eller övertagit från de äldre grabbarna. För denna typ av fiske tog vi med oss lite tunn nylonlina, några väl begagnade och rostiga småkrokar, flöten gjorda av korken från vinflaskor och små muttrar som sänke. Korkarna hade vi målat i blå färg så att "Parkan" inte skulle se dem. Vi gömde oss nämligen bland buskarna ända nere vid vattnet och det ända som syntes, inbillade vi oss, var korkarna som guppade en bit ut. Som bete använde vi alltid gammalt bröd eller mask. Förväntansfulla och uppspelta gick vi så ut från gården på Järnvägsgatan 10, vidare på Borgmästaregatan förbi Tuppaskolan och ner bakom Tyghuset (en gammal kasernförläggning) och Kavallerigatan, där vi slog in på en small stig som ledde ner till vallgravarna.

Vi såg honom omedelbart när vi kommit in på stigen! Den reslige gestalten med båtmössa kunde ingen ta miste på. Orden kom fram snubblande över tungan; "Ska' vi sticka eller va?". Det blev att vi fortsatte stigen fram men gömde kvickt fiskegrejorna innanför skjortan. När vi kom helt nära honom ställde han sig mitt på stigen med benen brett isär och lade myndigt armarna i kors. Det var en fasligt så reslig man. Båtmössan satt käckt på sned och framtill var fäst ett stort emblem i guld och svart. PARKVAKT stod det med stora bokstäver. Hans blick var skarp och forskande och det kändes som om han kunde se rakt igenom skjortan. Hans röst var barsk; "Vet ni vem som pallat äpplen o päron nere vid vallgravarna?". Runt vallgravarna och de andra kanalerna fanns det massor med kolonistugor. Det var naturligtvis alltid frestande att hoppa in och palla frukt när fiskelyckan svek men till "Parkan" bedyrade vi vår oskuld och hade naturligtvis ingen aning om vem de skyldiga var. Vi fick lova att berätta vem gärningsmännen var om det kom till vår kännedom och fick sedan gå vidare.

När vi kommit på behörigt avstånd blev vi uppspelta och orden formligen forsade ur oss. Det handlade om "Parkans" fötter förstås! Det var trots allt inget ogrundat rykte om de enorma fötter denna respektingivande man hade. Det var traktens busunge som hade påstått det först, Tuppaskolans värsting och obestridlig mästare i skolkning, som med nöd och näppe hade undkommit den nya Parkan vid ett tjuvfiske nära Citadellsparken. Men han var inte bara mästare i skolkning, han var förmodligen en av de snabbaste skolepågarna i Landskrona och hade vunnit en skoltävlingen i löpning. Såvitt jag minns sprang han 60 meter på runt 8 sekunder och det är snabbt det! Efter att nästan ha kubbat livet av sig bland gräsmattor och rabatter hade han räddat sig ner bakom samma buske han hade passerat förut med Parkan hack i häl. Efter att ha legat och tryckt ett tag hade han fått syn på sina och Parkans fotavtryck i rabatten. "Ja trodde ja skulle dö. Hanses födder va stora som dassalock" hade han att berätta inför en skara beundrare nästa skoldag. Historien späddes på med tiden och en av tjejerna, frökens kelgris och min hemliga förälskelse, kunde avslöja att Parkan fick fara till Malmö för att köpa skor då ingen affär i Landskrona förde hans storlek. Det hade hon hört på sin mammas symöte så det stämde säkert! Efter mötet med Parkan säger det sig själv att vi var dödens försiktiga när vi trots allt fortsatte vårt planerade fiskafänge. En fiskade och en satt på vakt! Att avstå från fisket på grund av Parkan ville vara som att beröva oss på vårt käraste nöje och gå miste om den obeskrivliga spänning som det förde med sig. Såvitt jag kommer ihåg fick vi ingen fisk den dagen men det spelade säkert ingen roll, vi hade fått en minnesrik och spännande dag i alla fall.


KÅSERI 5

Farliga lekar


Hemma på Järnvägsgatan 10 lekte vi ibland på vinden. Mellan takstolparna ovanför vindsutrymmena spikade vi fast bräder så vi kunde förflytta oss och kika ner på vad folk hade magasinerat. Med tiden gjorde vi en stege som vi kunde släpa med oss. Den kunde sedan sänkas ner i någons utrymme som bedömdes vara värt att närmare studera. Vid sådana tillfällen stod en av oss påpassligt på vakt vid dörren upp till vinden för att med speciell vissling varna för om någon händelsevis skulle dyka upp. Som vanligt blev vi modigare efterhand och utsatte oss för fara för spänningens skull. Det fanns ett uppfällbart takfönster som sotaren nyttjade då han sotade skorstenen. Detta innebar att han först fick åla sig igenom fönstret sedan balansera på sig fram på takåsen för att nå skorstenen ungefär tio meter bort. Vi hade sett den balansakten och var djupt imponerade över hans mod. Det ena gav det andra och snart slog vi vad (som vanligt) om vem som vågade göra om denna bedrift. Ivrig att imponera på mina kamrater var jag den första som anmälde mig.

skanna0010.jpg

Väl ute på takåsen var jag dock inte så modig längre. Det var långt, mycket långt, ner till gatan och benen skakade när jag balanserade med armarna utsträckta. Jag tog mig fram till skorstenen men det var en gigantisk utmaning att vända på mig och jag ropade ut min förtvivlan till kamraterna. Deras huvuden stack upp genom fönstret och de åsåg således hela spektaklet från säker plats. Att de till fullo också började inse allvaret i situationen kunde jag förstå av de förslag till åtgärder som haglade över mig. Inte särskilt uppmuntrande måste jag säga! Jag mumlade för mig själv att kom jag bara säkert tillbaka ner genom fönstret igen så skulle jag bli en snäll påg och aldrig gör ett enda busstreck igen. På något sätt fick jag vänt på mig och hasade mig tillbaka till fönstret med hjärtat i halsgropen. Efter en livlig diskussion om vem som nu stod på tur kom vi dock överens om att överge projektet och hålla oss på vinden. Det talades dock om min bedrift i långa tider och mitt anseende bland småpågarna ökade väsentligt.

Mitt heliga löfte att aldrig göra fler bussträck bleknade emellertid snabbt. Två veckor efter den dramatiska takklättringen firade vi ner oss från tredje våningen till taket på glasmästeriet på gården!! Jag hade hittat en mobil brandrepstege i en ännu ej utforskad låda. Nu skulle här lekas brandsoldater och det med besked!! Vi tog repstegen med in i lägenheten och band fast en änden på en sängstolpe och vecklade så ut hela repstegen så den hamnade på glasmästarens tak på gården. Vi klättrade sedan upp och ner ett antal gånger med hjärtat i halsgropen (vi var inte så tuffa som vi inbillade oss) medan vi ropade order och kontraorder till varandra. Utan tillgång till vatten fick en gammal och söndrig vattenslang duga och som brandbil blev tidningsgubbens luda perfekt i våra ögon. När några äldre pågar boendes i granngården skrattade åt våra seriösa lekar så tömde vi morsans skafferi på ägg. Leken hade med en gång blivit allvarlig så nu blev vi plötsligt soldater i krig. Äggen blev utmärkta som handgranater! Vi missade som regel men gården såg hemsk ut med äggula kletandes överallt. Det kändes förödmjukande att gå runt på granngården och städa upp efter att föräldrarna kommit hem. Gårdskarlen skvallrade förståss!!


KÅSERI 6

Så kunde man tjäna en sla
nt

Det konsumerades åtskilligt med öl, vin och sprit i centrala Landskrona på 50-talet. En stor del av konsumtionen hade helt säkert sitt ursprung i färjetrafiken till och från Danmark. De lokala A-lagarna utnyttjade fribiljetterna som frikostligt delades ut av köpmännen på den danska sidan och det var till fördel för båda parter om man nu vill utrycka det så. Danskarna hade inte bara en liberalare syn på rusdrycker… det var väsentligt mycket billigare att handla flytande livsmedel i Danmark. Inte en strupe var således torr så långt ögat kunde nå och tomflaskor kunde man finna både här och där. Snart kom vi på att man kunde panta de tomflaskor som lämnades kvar i vår port. Vi gick till Systembolaget om hörnan med tomma öl, vin och spritflaskor. En av pågarna visste besked för "han hade follt med sin farsa o sit hur de gick ti". Efter en tid började vi söka i grannportarna och parkerna efter de begärliga tomflaskorna. Verksamheten utvidgades och en säck införskaffades från vår kolkällare för att lättare kunna transportera dyrgriparna.

En äldre bror till en av mina kompisar blev invigd då han hade tillgång till en stor trehjulig cykel med flak. Vi fick visserligen dela förtjänsten med honom men eftersom vi kunde söka av ett större område kom vi fram till att det kunde löna sig ändå. Den äldre killen cyklade i maklig takt gatan fram emedan vi yngre kubbade in och ut ur portarna så snabbt vi bara kunde. Parkerna var naturligtvis intressanta områden och genomsöktes grundligen. Såg vi någon med en nästan urdrucken flaska så hakade vi på och snappade den åt oss så snart den slängdes bort. Vi fick en viss känsla för "när nåt va' po gång". Det blev många sköna 10-öringar i den gemensamma kassan. Hela förtjänsten gick naturligtvis till godis. Något annat hade varit helt otänkbart!

När vi blev lite äldre cyklade vi själva runt med en flakcykel och samlade på oss allt möjligt från tidningspapper till skrot av allehanda slag. Detta transporterade vi sedan ut till "KÖPER ALLT" som hade sin verksamhet i Örja nära tippen strax utanför Landskrona. Vi hade verkligen tagit det företags-namnet till oss och gjorde många affärer med ägaren som visade sig vara en affärsman av Guds Nåde. Det florerade en historia där en skojfrisk gentleman frågade om det verkligen var sant att han "köpte allt" för i så fall hade han lite snö att sälja… Svaret blev att han gärna köpte snön om han bara fick den levererad efter midsommar!! Med tiden kom vi på att han lurade oss med vågen när vi kom för att väga in och sälja olika saker. Det gick till så att han vägde hela cykeln med innehåll varefter vi själva körde längre in på hans gård och lastade ur. På vägen ut vägdes cykeln på nytt och vi fick betalt för mellanskillnaden. Papper hade förstås ett kilopris och skrot ett annat. Min kompis påstod dock bestämt att "de mixtrades me' en spag bagom vågen" vilket skulle vara till vår nackdel. Vi beslöt att luras tillbaka och lade ett par stenar under travar med tidningspapper i botten på flaket. Stenarna slängde vi sedan bakom ett skjul innan vi vände tillbaka och vägde cykeln på nytt. Efter ett tag undrade ägaren var alla stenarna kom ifrån och spionerade på oss vid urlastningen. Vi blev nesligen avslöjade och sedan var det slut på våra affärer med Köper Allt!


KÅSERI 7

Skolan

Jag låg till sängs de första 14 dagarna på min skolstart pga scharlakansfeber. Det var ingen höjdare att under lektion knacka på dörren och stiga in bland ett 30-tal elever där de allra flesta var okända för mig. Året var 1955 och jag gick 1-8 klass på Södra Skolan (Tuppaskolan). Min första fröken var relativt ung men ambitiös i sin iver att lära oss småglin att läsa och räkna. Det var en bestämd men rättvis skolfröken vid namn Siv Ljunggren som jag hade under de tre första åren. Eftersom jag i många avseende var en buse fick jag bestraffning då och då vilket jag egentligen tyckte var ok. För att stilla min oro och i viss mån hoppas på en mera stillsam och uppmärksam skolepåg drog hon mig ibland hårt i det känsliga hårfästet bakom örat. Jag kommer ihåg att jag stod på tå för att i viss mån lätta på smärtan. Trots bestraffningarna var jag glad för min fröken och man kan säga att vi utvecklade en viss relation till varandra under de kommande åren.

skanna0009.jpg

Min nästa fröken från 4:e klass var Svea Ekstrand och hon var betydligt äldre och mycket strängare. Mitt klaraste minne från hennes regeringstid var dock att hon var en mästare i att läsa ur äventyrsböcker under lördagens "Roliga Timmen ". Jag minns också hennes (för ovanlighetens skull) något lågmälda framtoning under naturlärans obligatoriska sexualupplysning. Ämnet var aviserat i förväg och hela klassen hade sett fram emot denna händelse såsom om den vore den viktigaste kunskapsöverföringen inom utbildningsväsendet (vilket det kanske också var). Vad jag lärde mig under denna 1-timmes undervisning var att man skulle vara extra noggrann med hygienen när man besökte offentliga toaletter! Resten fick vi så att säga lista ut själva!! Så här i efterhand kan jag inte låta bli att beundra denna äldre dams förmåga att dra ut på tiden och gå som katten kring het gröt. Under tiden satt vi alla och väntade spänt men förgäves på detaljerad information kring befruktningens hemligheter. Nåja, det gick ju inte så dåligt med den saken för min del då jag med tiden fick tre döttrar!

På den tiden gick vi som sagt i skolan på lördagarna också och även om det var alltid var "roliga timmen" då så fanns det annat jag inte såg fram emot. Vi skulle denna till dag nämnligen ha lärt oss en psalmvers utantill, resa oss upp och stammande och staplande (vissa av oss) framföra den inför de övriga i klassen. Fnissning och retsamheter riktade mot uppläsaren bestraffades men vår fröken kunde inte i sin vildaste fantasi förstå eller uppfatta vad några elever kunde förmedla i mjugg. Det var således med skräckblandad förtjusning jag gick till skolan på lördagarna. Värre gick det på syslöjden. Framför mig satt en tjej vars hår jag envisades med att dra i trots högljuda protester. När det sen inte ens hjälpte med flera påpekanden från den i överkant stränga fröken så fick jag order om att gå ut i korridoren. Eftersom jag inte tog det straffet särskilt allvarligt utan stod fnissande och smygöppnade dörren så rann sinnet på den propra damen. Jag vet inte när skolagan blev förbjuden i Sverige men hon hade säkert funnit ett kryphål i den lagen under alla omständigheter. Hon kom resolut ut i korridoren med pekpinnen i högsta hugg. Jag fick besked på att boka mig fram sedan ven "rottingen" i baken på mig medan jag mellan mina ben kunde se halva klassen trängas vid dörren ivriga att beskåda spektaklet. Såvitt jag kommer ihåg gjorde det inte speciellt ont utan det var mer min värdighet och självkänsla som fick sig en törn. Förresten så drog jag som hämnd tjejen i håret igen på väg ut till rasten men det brottet är förhoppningsvis preskriberat vid det här laget. Jag kan trots den något omilda uppläxningen (eller kanske tack vare den) inte ens sy i en knapp idag!

Skolans regler var många och lärarnas individuella regler var ännu fler. Man fick inte sätta fälleben för tjejerna eller lägga sig på knä bakom och låta en kompis putta omkull. Man fick heller inte lägga en spegel på foten för att närmare studera färgen på deras underbyxor. Ej heller fick man kasta snöboll på fönstren och "gnåde" ta den skolepåg som dristade sig att försökte pricka hatten på en lärare (förekom faktiskt). Om man fick tag på den skyldige bland det myller av snöiga elever som fanns på skolgården så blev det inkallning till rektor Helge Brike's kontor. Enligt obekräftade rykten hade han en rejäl rotting bakom dörren färdig att användas mot den skolepåg (mig veterliggen blev aldrig någon av tjejerna inkallad till bestraffning) som gjort sig förtjänt av den. I de lättare fallen kunde man i bästa fall komma undan med en rejäl utskällning. Den var dock som regel av sådan kaliber att den inte var mycket att trakta efter den heller. Att ha varit inkallad till rektorn's kontor innebar att man för en god tid framöver framstod som någon slags hjälte och speciellt tjejerna var imponerade.

Elever fick inte heller lämna skolområdet under rasterna vilket naturligtvis var en morot i sig för den tidens värstingar. Det var hungern som drev många av oss att gå till hörnan av Borgmästargatan och Järnvägsgatan till Eves Livs. Där inköptes småfranska och arraksbulle för en liten peng. Men gjorde hål i småfranskan, käkade upp inkråmet varefter man knölade in arraksbullen och pressade ihop härligheten. Voilá… så hade man tillverkat en "bulle i bullen" som vi kallade den för. Jag minns än idag både dens härliga lukt och smak. Det var faktiskt värt en anmärkning i svarta boken om man nu åkte fast!!


KÅSERI 8

Vid skoluppehåll åkte vi till släktingars lantgård

Vid längre skoluppehåll reste vi till Tibbaröd och firade födelsedagar, jul och somrar tillsammans med min moster, hennes man och deras 4 pågar. Eventuella tvivel på att lämna Landskrona och åka iväg ut på landet lämnade mig vid stadsgränsen någonstans mellan Landskrona och Asmundtorp därefter var det bara spännande. Vi klev ombord på tåget i Landskrona via en plattform vid vagnens ende. Plattformen var försedd med stadiga staket och grindar för de som föredrog att åka ute i den friska luften (tror jag). Inne i tredjeklass kupe'n var bänkarna tillverkade av träribbor och gav efter bara en kort stund träsmak i ändalykten (baken). När man var törstig gick det bra att utnyttja vagnens vattenbehållare. Stod jag och studerade flaskan med dess tvivelaktiga innehåll tillräckligt länge så tyckte jag mig se levande partiklar, amöbor och liknande flyta runt i det ljummiga vattnet. Jag drack aldrig av det!

Slutstationen för oss var Röstånga men de kom nästan alltid och hämtade oss från Tibbaröd med häst och vagn på sommaren eller med släde vintertid. Tro det om ni vill men det var som klippt och skuret ur "Barnen från Frostmofjället" med bjällerklang runt hästens hals och fotogenlyktor på både släde och vagn. Den stackars hästen fick förresten slita ont i vinterkylan. På den tiden var det högt med snö och många gånger oplogat på de små och avlägsna vägarna som lede till mina släktingars lilla lantgård. Jag var yngst och fick följaktligen rätta mig i ledet allt emedan mina kusiner raskt beordrade den ena vildsinta leken efter den andra. Tunga hemmagjorda träsvärd svingades över mitt huvud under vilda stridstjut strax efter ankomst. Det var nog något slags revirtänkande och de tyckte väl att det var bäst att stämma i bäcken. De retade mig för att vara "stabo"(stadsbo) och jag dem för att vara "bonneknollar" (bönder) men som vanligt så fann vi varandra ganska snabbt och hade kul ihop.

De bodde i ett mindre hus med tillhörande stall och försörjde sig på ett litet jordbruk på 32 tunnland. Vatten pumpades upp för hand ur en brunn placerad mitt på gården. Fastigheten var i uselt skick men min släkting hade gott påbrå och menade att den arma fastigheten hade en potential att hysa den snabbt växande familjen. Det tog emellertid många år av hårt arbete innan det självförsörjande lilla lantbruket gav rimlig utkomst. Där fanns allt i djurväg från den fastkedjade vakthunden Groggy till ankor, hönsgård med tillhörande ilsken tupp samt hästen Brunte, kor, kalvar och grisar. Jag förfasades när hönorna vid slakt nackades och sprang omkring på gården utan huvud. Men när de blev gammeltuppens tur kände jag bara lättnad för den djäkeln var hårt efter mig så fort jag skulle hämta ägg i hönshuset. Det kändes bara bra att den fick flyga upp i tupparnas himmel och den eviga vilan… tyckte jag! Ny chefstupp skänktes av en granne och det var lustigt att se med vilken iver han försökte leva upp till den titeln! Hönshuset var förresten med dagens mått mätt rena semesteranläggningen för hönsen. Gott om plats att gå och sprätta på och varsin liten koja till hälften fylld med halm. Det fanns till och med en inhägnad uteplats där en liten vattenbassäng var placerad! Varken tupp eller höna var det minsta genmanipulerad eller matad med "specialfoder". Jag tror aldrig jag sett så lyckliga höns någon gång och det såg ut som tuppen gick omkring och småflinade hela tiden.

_01_dsc_3158.jpgKorna mjölkades av min moster som då satt på en mjölkpall med en spann klämd mellan benen. Ibland kom mina kusiner med varsin kopp som de fick fyllt upp med spenvarm gräddig mjölk som de sedan girigt drack upp. Trots enträgna försök till övertalning vägrade jag blankt att ens smaka på den typen av dryck. Efter att ha fyllt mjölkkannorna med mjölk så körde man med häst och vagn till ett mjölkbord två kilometer därifrån där de hämtades av mejeriets lastbilar. Hästen Brunte ja… eftersom ingen traktor fanns så fick han som sagt slita ont med både plogning, harvning och utsäde. Men det var en urstark Svensk Ardennerhäst så den klarade det mesta. När den var färdig med lantbruksdelen körde bonden ut med hästen i skogen där den fick släpa på stockar som gjordes fast med kätting. En gång fick jag förtroendet att harva med Brunte och efter en minimal instruktion bar det iväg. Först hästen Brunte, sedan harven för att släta till marken och sist jag då med tömmarna käckt i händerna. Det gick bra tills vi kom fram till en kabel till elstängslet, som visserligen en kort sträcka var högt placerad på störar men eftersom jag visste att hästen hade gått under den tidigare så det var enligt min mening inget att bry sig om. Den svagströmsförande kabeln hade emellertid sjunket ner en liten bit och hästens öron kom till att röra vid den!! Brunte gnäggade till, stegrade sig och for iväg med både harven och mig efter sig. Eftersom jag krampaktigt höll fast i tömmarna släpades jag över stock och sten hållandes i tömmarna innan hästen stannade. Efter det blåslagna äventyret har jag aldrig varit särskilt förtjust i hästar!

Roligast var det när vi skulle bygga höhässjor för inne i dem kunde skanna0014.jpgman gömma sig. När höet var torrt och färdigt skulle det in i ladan för att användas till djuren vintertid. För att göra det så effektivt som möjligt hade man häst och vagn till hjälp. Ett par personer packade höet i lager på lager och det blev många gånger ett mycket högt lass som skulle in i ladan. Lasset svajade betänkligt och det fanns inget att hålla sig i men vi välte aldrig trots det var nära ibland (kändes det som). Vistelserna hos mina släktingar på landet kommer jag alltid att minnas med tacksamhet. När jag tänker tillbaka måste det varit få stadspågar förunnat att få bo och leva på en självförsörjande liten lantgård mitt i Skåne vid vägens ende. Min moster är idag strax över de 85, pigg och förhållandevis rask trots ett slitsamt liv. Eller kanske just därför!



KÅSERI 9

Hemliga Detektiv Klubben

Polisstyrkan i Landskrona på 50-talet var relativt blygsam och  ingav ingen större respekt bland invånarna. Det gick en historia bland gemene man att ett polisbefäl hade blivit intervjuad av Landskronaposten i samband med en stöld av pälsar från ett krossat skyltfönster. Följande kommentar av polisen fanns att läsa i tidningen nästa dag  "Att döma av hålet i skyltfönstret så är det tydligt att vi har att göra med två tjuvar." Historien var ett kärt samtalsämne som roade landskroniterna under många år (till polisens förtret kan man tänka).

Såvitt jag kommer ihåg var polisbilen målad i svart och vit samt var av märket Chevrolet. På den tiden hade man en fotpatrullerande polis som stillsamt vandrade runt och höll ett öga på allt och alla. En av dem kommer jag speciellt ihåg. Han var ung och troligen nyutexaminerad för man kunde se på honom att han utstrålade en slags osäkerhet. Han var magerlagd, lång och var klädd i polisens fotvida överrock med en sabel hängandes på sidan. Det såg ut som om han försvann i kläderna! Han ingav ingen större respekt och vi småpågar var många gånger mer rädda för ”Parkan” än för honom. Han verkade helt enkelt för snäll!

Vi beslutade oss för att hjälpa honom i hans yrkesutövning och bildade därför HDK som stod för Hemliga Detektivklubben. Högkvarter med kontor och celler upprättade vi i vår kolkällare på Järnvägsgatan 10. Kontor utrustade vi med hjälp av lådor från Epa’s förråd på gården. Stearinljus ”lånade” från hemmet lättade något på den dystra omgivningen. Den första och viktigaste uppgiften var att registrera alla fordon som passerade utanför porten och sålla ut de som verkade misstänkta. Det var en grannlaga uppgift att anteckna bilnumret på alla förbipasserade bilar för att sedan gå igenom anteckningarna. Detta för att kolla av hur pass ofta samma bil körde förbi under en speciell dag. Parkerade bilar var särskilt intressanta i vår utredning! Uppgiften gick ut på att ringa in en misstänkt bilist och så informera den magerlagda sabelpolisen för att på så sätt bistå honom. Verksamheten utökades också med skuggning av särskilt misstänkta personer. Arbetet blev efter en tid övermäktigt och vi försökte förgäves utöka HDK:s medlemsantal men blev bemöta med fnitter och allmänt ointresse från de som fick förfrågan.

skanna0013.jpg

När där sedan blev inbrott i kolkällaren och viktig detektivutrustning försvann så bleknade aktiviteterna gradvis för att slutligen upphöra. Även om vi hade våra misstankar om vem tjuven var så kunde vi inte ”binda någon vid brottet” så att säga. Vår detektivutrustning (penna, papper och förstoringsglas etc) var ju försvunnen! Intresset för polisiärt arbete lämnade mig dock inte och 1961 gjorde jag karriär som skolpolis. Men det är som man säger... en annan historia!

EPILOG

Jag gör härmed ett uppehåll med mina minnen från uppväxten i 50-talets Landskrona men hoppas ni funnit intresse i att läsa om dem. Min närmaste lekkamrat under den tiden var Lennart Axelsson som varit mig behjälplig när minnet sviktat. Femtio år är en lång tid och man bör komma ihåg att allt är sett och upplevt utifrån ett barns perspektiv vilket lämnar lite spelrum över till skribenten vad gäller vissa detaljer. Tack för uppmärksamheten!

Senast uppdaterad 2015-10-01

Senast uppdaterad 2015-10-01

Senast uppdaterad 2015-10-01