Min första hund

Det var med tungt hjärta jag körde min hund till Djursjukhuset sent en lördag kväll i augusti. Hon följde mig genom dörrarna lätt oroad då ett besök där normalt slutade med att vi klippte klorna. Denna gång slutade det emellertid med att jag låg på golvet och med varsam hand smekte henne över huvudet och runt öronen. Efter att hon fått den rogivande sprutan kämpade hon för att hålla ögonen öppna men vek inte med blicken utan tittade på mig hela tiden. Genom mitt kroppsspråk, mitt tonläge men framför allt instinktivt förstod hon att detta var något allvarligare. Jag är säker på att hon visste. Efter att ha varit ensamma en knapp halvtimme kom så sköterskan in och gav henne den slutgiltiga sprutan. Hon somnade in tryggt och lugnt i den dämpade belysningen. Kita, min bäste vän, min familjs ögonsten och många människors och andra hundars uppskattade fyrbenta vän fanns plötsligt inte mer.

​

Hon blev 13 år, 2 månader och 8 dagar gammal. Jag beslutade att hennes liv skulle avslutas på ett värdigt sätt då hon blivit sjuk. Ett tungt beslut som också många andra hundägare har tagit med djup vånda och själskval. Jag visste att den tiden skulle komma men var inte förberedd på att det skulle bli så hårt och känslosamt att gå igenom processen. Jag var helt enkelt inte redo men inser idag att jag förmodligen aldrig skulle blivet det hur lång tid jag än fått på mig. De allra flesta hundägare har ett förhållande till sin hund som är speciellt och unikt och detta gäller kanske i än högre grad för dem som har jakt- eller brukshund.

​

Att sätta sin prägel på hunden och arbeta tillsammans oavsett vad man nu ägnar sig åt stärker känslan av samhörighet och kamratskap. Är man sedan så lyckligt lottad att hunden dessutom är öppen och social i sina kontakter med både människor och andra hundar så skall man vara mer än nöjd! Jag är mer än nöjd och mycket stolt över att fått vara Kita's husse under så många år. Hon var lugn, trygg och tålmodig vilket gjorde det lätt att dressera henne. Hon lärde sig snabbt inkallning, sitt, ligg, kryp, rulla runt, spela död, gör som flickorna i Paris (på rygg med alla fyra tassar i luften), sträcka fram första tassen sedan andra tassen, gå på bakbenen, skälla på kommando samt hämta olika saker. Hon trivdes med att få jobba och var duktig på att följa blod- och klövspår vilket lade grunden till senare lyckosamma eftersök. Apportera dummyn var det roligaste hon visste och hon klarade alla momenten utan att ge upp. Men det är klart… hon sa inte nej tack till en godis med jämna mellanrum. Hon var ju en Labrador!

​

Hon symboliserade så mycket av det vi värdesätter hos våra fyrfota vänner och jag tror det var det som gjorde henne så omtyckt. Vem kan motstå ett par varmt bruna ögon när hon samtidigt lägger nosen i ens knä? Eller när hon med lyftande öron och svansen ivrigt viftande gjorde sig påmind. Hennes förmåga att "läsa" andras sinnesstämning och stryka sig mot deras ben för att utväxla sympati värmde många. Jag tror att forskare i framtiden kommer att kunna presentera en fördjupad kunskap om hundens enastående förmåga att vara oss människor till lags och att detta i sin tur baseras på ett för oss ännu inte fullt ut förståeligt känsloliv. Det finns ungefär 750.000 hundar i Sverige fördelade på över 300 raser och ett otal blandraser. Hundens betydelse för människans välbefinnande är känt sedan länge och man har konstaterat att hundar på ålderdomshem får de äldre till att bli både gladare och piggare. Hundägandet lär också hjälpa till att reducera högt blodtryck och mildra depressioner. Hunden var en uppskattad och särdeles viktig följeslagare till människan redan för 6.000 år sedan. Det kan man konstatera efter att ha funnit forntida gravlämningar där människor begravts tillsammans med sina hundar.

​

När jag lämnade Djursjukhuset klarade jag mig till parkeringsplatsen. Där bröt jag ihop totalt. Jag stod och höll mig i ett staket medan sorgen och smärtan pulserade i kroppen. Jag grät och hulkade som ett barn totalt ovetandes om hur lång tid jag stod kvar. Detta skulle upprepas många gånger de närmaste veckorna om än i en mildare form. Det kunde räcka med att jag kom på mig med att köra försiktigt över ett väggupp för hundens skull, att jag hittade en bortglömd bajapåse i en av mina fickor eller sparade en del mat på min tallrik. Det var också svårt att hålla igen när andra utryckte sitt deltagande. Hundägare och familj, vänner, bekanta och jaktkamrater var dock ett gott stöd. Detta var min första hund och de mer erfarna hundägarna som hade gått igenom samma procedur flera gånger berättade om liknande reaktioner. Om jag skall skaffa mig en ny hund? Aldrig! Inte detta en gång till… men… kanske ändå?

​