MONTEZUMAS HÄMND!

Morgonen och strax efter frukost var väl okey men ju längre tiden gick ju mer sammanbiten och tystlåten blev jag. Det var lunchtid och jag och mina reskamrater åt Sushi som kom på ett band i en jämn ström cirkulerande runt i den lilla restaurangen. Det var bara att avvakta och invänta den eller de Sushi som såg mest aptitliga ut och sedan plocka åt sig. Bandet gick relativt sakta så en viss ovana och fumlighet var inget hinder för oss västerlänningar. Jag hade varit i Beijing (Peking) i 4 dagar och hade så smått fått känningar av en mild form av Montezuma's hämnd (en typ av magåkomma). Förmodligen resultatet av ett lättare frosseri under besök på en matmarknad som erbjöd allt och jag menar allt inom djur och växtriket. Jag avsmakade en hel del men ytterligheter som sjöstjärnor och decimeterlånga tusenfotingar hoppade jag gladeligen över trots enträgna försäljare.

​

  Bilden: Lust för en smakbit?

Jag hade inte delgivit min omgivning något om mitt bekymmer som trots allt hade rimliga proportioner och än så länge var hanterbart. Tiden kröp emellertid långsamt fram och jag fann mig, efter Sushi -besöket, farande från den ena marknaden till den andra. Mina reskamrater var synbart intresserade av de riktigt gamla marknaderna vilka skulle undersökas grundligt. Vid varje stopp sökte jag diskret efter en bekvämlighetsinrättning av någorlunda europeisk standard men blev mer och mer besviken och frustrerad ju längre tiden gick. Jag tror på fullt allvar att jag skulle kunna skriva en doktorsavhandling om "bekvämlighetsinrättningar bland Beijing marknader". Det är möjligt och kanske t.o.m. troligt att jag hade otur eller var för petig angående standarden på föremålet för mitt intresse. Jag registrerade och insöp atmosfären från minst en 5-6 sådana inrättningar utan att vara i stånd att ge betyget Godkänd. Antingen var där enbart ett hål i golvet eller så var toastolen förminskad, sprucken och utan sittring! I samtliga fall var man hänvisad till sin egen fantasi då papper var en bristvara. Kineserna på landsbygden är såvitt jag kan förstå upplärda från barnsben att det finns viktigare saker här i livet än toapapper.

​

På de riktigt gamla marknader vi besökte hade barnen en öppning framtill och en baktill på sin klädedräkt så det var bara att sätta eller ställa sig och låta naturen ha sin gång. Med tanke på hur många de är måste där sparas åtskilliga ton med blöjor varje dag. En nog så viktig detalj i det globala miljötänkandet och en viss kompensation för de miljoner av bilar som puttrar omkring bara i Beijing. Det blev sen eftermiddag och resesällskapet diskuterade huruvida det var nödvändigt att åka till hotellet före kvällsmålet. Jag brukar inte vara överdrivet talför men här satte jag in oanad verbal styrka och lyckades övertyga min omgivning det kloka i att fara till hotellet för en stunds vila och uppfräschning. Väl framme vid hotellet överraskade jag alla då jag med förnyad energi och spänstliga steg med en fart försvann till mitt rum.

                                                                                                                          

Det kändes som om jag hade lyckats bestiga Mount Everest när jag i hast intog badrummet och hade jag haft en svensk flagga hade jag utan att tveka placerat den på toastolens topp. Men det gick lite för snabbt och stressigt med embarkeringen och på något sätt blev högra handens långfinger kvar mellan toastolen och sittringen. Som ett oönskat minne från min vistelse i Beijing gick jag därför länge omkring med en blå nagel på nämnda finger! Jag berättade aldrig för mitt sällskap om den lilla malören då det var i pinsammaste laget. Beijing är och förblir trots ovanstående en av de mest fantastiska städer jag besökt och jag skulle gärna vilja resa dit igen. Det tar tid att utforska alla dess kulturskatter för att inte tala om det oslagbara kinesiska köket.