Parkinson

Jag har Parkinsons sjukdom som i varierande grad ger mig skakningar, stelhet och långsamma rörelser. Stel mimik, otydligt tal och stresskänslighet är andra faktorer som kan gör sig påminda och balansen är kanske ej den bästa.Det finns gud ske lov kompetent medicin som tillsammans med rätt kost och livsföring reducerar symptomen. Jag har som regel olika symptom i varierande grad under dagens lopp men kan tidvis också nästan vara besvärsfri. För den som vill veta mer om Parkinson finns information på Google eller via någon av de länkar som nämnts under Kontakt.

​

Jag fick Parkinson när jag var ungefär 40 år gammal och var då med att starta upp Yngre Parkinson samt Parkinson Skåne. Jag har också varit ledamot i Parkinsonfonden. Jag har idag inget engagemang inom  Parkinsonsfären men följer med intresse det fantastiska arbete så många specialister, drabbade och närstående uträttar. Det finns trots allt en förhoppning att en dag kunna bota sjukdomen och inte bara lindra dess symptom!

​

Med en sådan sjukdom som visar en mångfald av symptom är det lätt att missförstånd uppstår. En stor del av den sociala kommunikationen förmedlas ju av ansiktsutrycket. Att inte få någon annan respons än ett stenansikte, stel kroppshållning och ett melodilöst språk ger ju ingen bra grund för kommunikation människor emellan.

​

En gång var jag och handlade och gick till parkeringsplatsen med två bärkassar. När jag öppnat backluckan på bilen och ställt in bärkassarna kände jag mig törstig och öppnade därför en drickyougert som jag girigt drack upp samtidigt som jag tog min medicin. När jag öppnade dörren för att stiga in i bilen kom en jämnårig gentleman fram och undrade om det var särskilt klokt att köra bilen när jag druckit. Han hade observerat min stela gång och också sett när jag drack något som han trodde var sprit. Jag förklarade situationen för honom och han bad om ursäkt. Reaktionen var helt naturlig och det var helt rätt att reagera som han gjorde. Jag kunde ju varit en spritbilist!

​

Flera gånger har jag också drabbats av nitiska dörrvakter på krogen så de få gånger jag går ut idag har jag ett grönt plastkort som visar på  mina problem. Detta plastkort hade jag dock inte med mig när jag blev avvisad från en Pub nere på Teneriffe. Jag satt ensam vid bardisken i en Pub då jag känner att jag behöver min medicin. Den tar jag varje 2,5 timme dygnets vakna timmar. Bartendern observerar mitt fumlande med medicinasken och förklarade mig oönskad i Puben. Jag försökte få honom till att förstå mina problem men han blev inte imponerad utan kallade på en biffig dörrvakt. Jag förklarade på nytt att jag hade Parkinson men hans respons var ordagrannt " I dont give a shit what you have. You are requested to leave the bar". Jag gav då upp och lämnade efter viss förtrytelse Puben. Jag fick aldrig orsaken klart för mig men tror de misstänkte mig för att sälja eller förmedla knark eller "lyckopiller". Den typen av problem är inte ovanliga varken på barer nere på Teneriffe eller här hemma vad jag förstår.

​

När jag går ut idag är jag som sagt beväpnad med ett grönt Parkinsonkort. Tyvärr har jag också funnit det nödvändigt att tidvis gå med stödkäpp för att i viss mån kompensera min något osäkra och vingliga gång. En fördel är då också att man inte med automatik blir klassad som berusad. Det var länge sedan jag blivit nekad inträde eller blivit avvisad från något etablissemang. I de allra flesta fall blir man mött med förståelse och respekt varför ovanstående händelser måste betraktas såsom sällan förekommande.

​

​