Välkommen

Du befinner dig på Tommy Persson's Hemsida
  www.tommystexter.se och jag hoppas du får en
  angenäm och intressant läsning

© Gäller för alla texter.

Sök på hemsidan:

 

KONTAKT/SYNPUNKTER  HEM   KÅSERIER  OM TOMMY   PERSONLIGT   JAKT/FISKE

 

 

Välkommen

Du befinner dig på Tommy Persson's Hemsida www.tommystexter.se och jag hoppas du får en angenäm och intressant läsning

© Gäller för alla texter.

Sök på hemsidan:

 

 

  

 

Välkommen

Du befinner dig på Tommy Persson's Hemsida www.tommystexter.se och jag hoppas du får en angenäm och intressant läsning

© Gäller för alla texter.

Sök på hemsidan:

 

 

  

ZANZIBAR

Lockad av en god väns välmenta råd om investering i en semesterby på Zanzibar flög jag för 15 år sedan tillsammans med en grupp andra blekhyade optimister till denna ö. Ön som sådan har ett förflutet som ett centrum för slavhandel för att finansiera omfattande odling av kryddor bl.a. Safran och Nejlikeframställning. Det var så Zanzibar och de närliggande öarna fick namnet Kryddöarna. Slaveriet hörde sedan länge till svunnen tid och nu skulle där investeras i ytterligare hotell och andra anläggningar. Turismen förväntades få en kraftig uppgång inom de närmsta åren.  Med på resan var även reseledarens båda tonåriga brorsdöttrar. De höll på att orsaka min alltför tidiga hädanfärd!

Jag vill gärna först berätta om våra övernattningsfaxfaciliteter.Vi bodde i en typ av bungalowhyddor där hål i väggen symboliserade vad vi menar med fönster. Det kändas ungefär som allahanda flygande kryp från småflugor till kapitala kackerlackor andvände min bed som start och landningsbana. De kryp som inte kunde flyga kravlade med stort mod upp på sängstolparna där de på ett hedervärt och dödsföraktande sätt kastade sig ut i mörkret.

Innan vi skulle koja för natten var vi tvungna att gå en slingrande smal  stig med campens  svaga fotogen-lampor som enda ljuskälla. Ett primitivare boende finns absolut inte! Vi fick besked på att gå rakt fram och absolut inte gå in på något sidosóspår då man inte kunde vara säker på vad som fanns därute. Någon skulle därför möta oss halvägs. Denne någon skulle visa sig vara en Masai-krigare i full krigsmundering dvs spjut och färgglad typ av kläde över axlarna. Jag blev så paniskt rädd så jag var tillbaka när han ropade (på ren svenska); "Välkomna, maten är nästen färdig". Det visade sig att campen hyrde  dessa mycket modiga krigare/jägare för en billig penning och deras rykte gjorde att ingen vågade angrippa ett läger vaktat av dem. De var både modiga, dödsföraktande och långa mycket imponerande väsen. Maten blev tillagad över öpppen eld och smakade fantastiskt gott (jag ville inte veta vad den bestod av!)

Efter att ha skumpat runt i flera dagar på knappt farbara vägar och inspekterat lämpliga och mindre lämpliga byggtomter blev där så tid över för rekreation. En mindre ö där man kunde rida på jätteskölppaddor och inspektera fängelsehålor besöktes. De ljushåriga och välsvarvade flickorna väckte berättigad uppmärksamhet var vi än kom! Vi fick ett tips om fiskare som tog ut turister i sina ”longtailboats” (snabba smala båtar med öppen motor och en extremt lång propelleraxel) på delfinsafari. Det gick till så att fiskarna körde snabbt upp och förbi en flock delfiner varefter turisterna hoppade i och simmade bredvid dem. De kunde t.o.m. röra vid dem om de hade tur. Fiskarna försåg turisterna med simfötter, cyklopöga och snorkel vars skick jag dumt nog inte hann kontrollera.

skanna0001-10.jpg

Det var uppenbart inte högsäsong på delfinfronten då vår lilla grupp var ensamma turister på den lilla avlägset belägna stranden. Däremot fanns det betydligt fler fiskare som via djungeltrummor eller annat sätt fått information om gruppens (flickornas) ankomst. De verkade påträngande och såg allmänt skumma ut ständigt rökande på gud vet vad. Det kändes befriande när båten lade ut med bara ett par av fiskarna ombord. Det var jag och reseledaren samt de två flickorna som åkte med ut. På den tiden backade jag inte för något utan såg möjligheter och spänning i det mesta. Övriga stannade klokt nog kvar på stranden.

                                     

Jag kom ihåg att jag bekymrat tittade efter hajfenor men så inget misstänkt. Jag fick dock snart annat att tänka på då fiskarna över motorlarmet (ljuddämpare saknades) skrek till oss: ”Be prepared for dive. You have go very fast”!  Efter ett par minuter stoppade de så plötsligt motorn och skrek åt oss att hoppa i. Stirrig och nervös tog jag sats och hoppade överbord på styrbordssidan (höger sida) emedan de andra hoppade från babordssidan närmast delfinerna. På min sida fanns inga delfiner och mitt något överilade beslut att dyka åt det hållet är ett av mitt livs stora gåtor.

Bortsett från att jag hoppade av från fel sida insåg jag ganska snart att jag hade problem. Cyklopögat satt inte ordentligt och när jag trampade vatten för att justera den kom snorkeln snett och jag fick kallsup efter kallsup i det skvalpiga vattnet. När jag mixtrat med utrustningen en stund började jag bli trött i benen och hade fått i mig en hel del vatten. Värre var att jag av strömmen drivit bort från båten (eller den från mig) och blev då allvarligt bekymrad. Jag kunde bara se ryggen på fiskarna för de satt och spanade på tjejerna hela tiden. För att påkalla deras uppmärksamhet och få undsättning så ropade jag högt och tydligt. Båten var då på cirka 50 m avstånd och jag fick ropa flera gånger innan en av dem ovilligt vände sig om. Jag trampade vatten frenetiskt samtidigt som jag vinkade med en arm i luften. Vad händer…? JO, FISKAREN KASTADE EN KORT BLICK PÅ MIG VINKADE TILLBAKA OCH VÄNDE SIG SEDAN OM OCH STUDERADE TJEJERNA IGEN!!  Då kom jag rejält i panik och drog ner cyklopögat med snorkel och allt runt halsen. Eländet fungerade i alla fall inte som det skulle! Jag simmade sedan bokstavligen för mitt liv och tänkte att nu kunde det bara bli värre om en av simfötterna lossnade eller om en Tigerhaj dök upp. Under denna ofrivilliga paniksimning då jag kämpade för mitt liv bad jag ärligt och uppriktigt till den Gud vars existens jag normalt förnekade!

skanna0003.jpg

Jag kunde bara simma bröstsim och klarade med nöd 100 m i en stillsam inomhuspool så tankarna malde: "Vad fan gör jag här?" Jag kände dödångest och kunde inte ropa längre då jag hade fullt sjå med att hålla andningsvägarna fria. Det kändes som en evighet innan jag fullständigt utpumpad och med mina absolut sista krafter kunde lägga en hand på den lågt belägna relingen. Jag var oförmögen att ta mig upp i båten och blev dragen ombord av de två dreglande fiskarna. Skrapmärken på bröstet vittnade länge om den omilda ombordtagningen. De hade knappt fått ombord mig förrän de fortsatte att stirra på tjejerna som nu också var på väg upp i båten på fast på andra sidan. Det skall mycket till innan jag blir förbannad men då rann sinnet på mig.   ”Couldn’t you hear me having problems?” närmast skrek jag samtidigt som jag spydde upp en del av Indiska Oceanen på däck..  Då svarade en av dem lugnt utan att ta blicken från de bikiniklädda tjejerna: ” You say hello and we say hello back. If have problems you scream louder!” Detta sagt på den mest uslaste av engelska jag hört till dags dato. Jag gav upp och sjönk utmattad ner på durken (golvet). Tjejerna tog hand om mig men jag var så glad när vi kom tillbaka att jag likt Påven böjde mig ner och kysste stranden. Fiskarna skakade på huvet åt mig men ville bjuda på röka som en slags kompensation. Då var det jag som skakade på huvet.

Bortsett från ovanstående helt sanslösa händelse var det en intressant och spännande resa. Jag kom dock överens med mig själv att inte investera en krona på denna ö som så när kostat mig livet! Som tillägg kan dock nämnas att turismen under de senaste 15 åren ökat dramatiskt!! Men det är som man säger …. en helt annan historia.

Senast uppdaterad 2017-03-18

Senast uppdaterad 2017-03-18

Senast uppdaterad 2017-03-18